I december håller FN ett nytt toppmöte om klimatet i Paris. Där skall alla nationer förmås skriva på ett bindande avtal om åtgärder för att ”rädda planeten”. Det motiveras av klimatpanelen IPCC:s, Intergovermental panel on climate change, hypotes att koldioxid är den dominerande drivkraften för klimatet. Avtalet får knappast någon betydelse för klimatet. Däremot kan det vara avgörande för om vi får en röd-grön miljöfundamentalistisk överstatlig makt över de kapitalistiska västländerna.

Att klimatförändringar förorsakade av människan är ”vår tids största utmaning” är ett påstående utan vetenskaplig grund. Trots spenderade hundratals miljarder dollar och decennier av forskning har vi ännu inga bevis för att koldioxiden har någon avgörande betydelse.

Vad som driver de naturliga klimatförändringarna är inte utforskat. Forskningen har huvudsakligen varit inriktad på att bevisa människans påverkan. Vetenskapen kan ännu inte ge besked om hur alla drivkrafter och återkopplingar samverkar till klimatförändringar. I den politiserade tolkningen av klimatforskningen behandlas detta som en ickefråga. Om ett knappt halvår är det tänkt att alla medlemsstater skall underteckna FN:s klimatavtal i Paris. Många har säkert hört talas om avtalet. Men när det gäller innehållet har inte mycket sluppit ut. Man kan lätt få intrycket att de politiker och byråkrater som ivrar för ett svenskt undertecknande helst ser att allmänheten vet så lite som möjligt om avtalets konsekvenser.

Tillgänglig dokumentation från förberedande klimatmöten förskräcker. Där talas om västländernas klimatskuld som skall återbetalas genom enorma åtaganden. Till exempel skall en klimatfond byggas upp med hundratals miljarder per år. Men det finns ingen klimatskuld. Den enda ”klimatförändring” som uppmätts är en uppvärmning på trekvarts grad sedan 1880. Tillsammans med den höjda halten koldioxid i luften från 0,3 till 0,4 promille har den gett oss frodigare växtlighet med en grönare jord och dramatiskt rikare skördar. Dessa har lyft hundratals miljoner människor från fattigdom och svält. Utsläppen har varit nyttiga.

Snabbväxande ekonomier som Kina och Indien, får fria händer att ordna sin energiförsörjning. I övriga u-länder skall fonden stödja utbyggnaden av dyra så kallade förnybara energislag. Med fonden som morot skall u-länder hindras från att utnyttja stabilare energikällor som levererar el kontinuerligt.

Västländerna som skall stå för fiolerna skall tvingas avveckla fungerande effektiv elproduktion och satsa på så kallad förnybar energi som sol- och vindkraft, som levererar endast då det blåser eller då solen skiner. Allt skall administreras och övervakas av en överstatlig superorganisation. En internationell Climate justicetribunal (domstol) föreslås. Den får befogenhet att genomföra sanktioner mot länder som inte uppfyller sina åligganden.

FN:s mål om Global Governance, som låg bakom Stockholmskonferensen 1972, har drivits vidare av klimatpanelen IPCC med klimathotet som föregivet motiv för globala åtgärder. 1989 yttrade professor Stephen Schneider, ledande författare inom IPCC: ”…vi måste berätta om skräckinjagande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden utan att nämna något som helst om de tvivel vi kan känna. Var och en av oss forskare måste bestämma hur ärliga vi vill vara…”

Vid Riokonferensen 1992 yttrade Maurice Strong, UNEP:s, United nations environment program, förste chef : ”Är inte den här planetens enda hopp en total kollaps av den industrialiserade civilisationen? Det är vårt ansvar att säkerställa att detta händer.” Enligt uttalande 2010 av tidigare ordföranden i en av IPCC:s arbetsgrupper, Ottmar Edenhofer är målet ett internationellt avtal som omfördelar välståndet mellan världens nationer.

De egentliga avsikterna med avtalet har med tiden blivit allt tydligare. Det handlar inte så mycket om klimat utan mer om makt och pengar. FN:s nuvarande miljöchef Christiana Figueres har sagt att för första gången i historien kommer världsekonomin att transformeras med avsikt. Hon har också uttryckt åsikten att demokrati är ett problem för klimatpolitiken och att hon ser Kina som ett bra exempel. Det är ingen tvekan om att ett bindande klimatavtal kommer att inkräkta på den nationella suveräniteten. Bilden av en överstatlig planekonomi framträder tydligt. Den extrema miljörörelsens dröm om Global Governance kan bli verklighet.

Det är nu hög tid att media ser till att svenska folket informeras om avtalets hela innebörd. Det måste också klargöras vilket mandat klimatministern har när hon reser till Paris. Hela beslutsprocessen måste redovisas. När det är färdigförhandlat och ett eventuellt avtal ska skrivas under, kommer då Sveriges riksdag få möjlighet att ta ställning till avtalet innan påskrift? Eller har den svenska delegationen carte blanche utan några som helst i förväg lämnade riktlinjer från riksdagen?