Vi-skogen är en biståndsorganisation, som arbetar i centrala Afrika med utbildning och miljövård, bland annat plantering av skog. Den senare verksamheten ”säljs” till företag som ”klimatkompensation” för utsläpp här. Intäkterna beror på företagens syn på utsläppen. Därför önskar Henrik Brundin, som är verksam inom Vi-skogen, att pressen skriver mera om ”Jordens största utmaning”.

MEN, utmaningen är inte den han tror. Det har inte skett någon global uppvärmning på 18 år. Dessförinnan steg temperaturen trekvarts grad på hundra år, vilket bör ses som en naturlig återhämtning efter det kalla 1800-talet. Ingen verkan av koldioxid har kunnat mätas.

Koldioxid är växternas viktigaste näring. Den högre halten i luften och värmen har gjort dem frodigare så skördarna ökat dramatiskt, Det har varit bra för hela mänskligheten, googla ”koldioxid växt välgörande”.

Brundins referens till afrikanska torrperioder och regnoväder är sådant extremväder, som ingår i vårt normala klimat. Den uppvärmning vi hade förra seklet har gjort Jorden grönare. Hela Sahel-regionen har flyttat norrut så Sahara minskat.

Tidningsrubrikernas ständiga larm om uppvärmning kommer från forskarna runt klimatpanelen IPCC, men är oftast fel. Brundin tog ett exempel: 2014 var det varmaste året i historien.

Ett rekord på två hundradels grader basunerades ut med felmarginalen nio hundradelar. Så gör inga riktiga vetenskapare. Värre är att det kunde de göra, först sedan de sänkt siffrorna för 1934. Rent fusk alltså. Amerikanska NOAA/NCDC har systematiskt ändrat de flesta basdata sedan 1880. Tidiga temperaturer har sänkts och sena temperaturer höjts, googla ”rena observerade klimatfakta”.

Den skillnad som människan gör, får man förstås genom att mäta dagens klimatförändringar, och från dem dra dem som skulle skett naturligt. Solens inverkan var känd redan 1801, men IPCC försummade solforskningen. IPCC satsade istället på datorsimuleringar, som förutsade ständigt stigande temperatur. Men den har inte ändrats sedan 1997. Då de misslyckats med 18 år, spår de klimatet för år 2100, det vill säga för 85 år.

En drivkraft för denna utveckling är uppenbar: IPCC styrs av FN:s medlemsnationer med en stor majoritet U-länder, varav åtskilliga är korrupta diktaturer. De ser framför sig hur Parismötets Gröna Klimatfond på 100 miljarder dollar om året, skall ge dem ett ständigt pengaflöde. Något som förutsätter att koldioxiden varit skadlig. Detta gäller även jobben för tiotusentals forskare och byråkrater i FN och dess medlemsnationer.

Flera ”makthavare” gör inga hemligheter av sina avsikter. Ottmar Edenhofer har en ledande position inom IPCC: Klimatpolitiken handlar egentligen om ekonomi. Målet är en global omfördelningspolitik . Christiana Figueres, FN:s högst ansvariga för klimatfrågan: Parismötet blir första steget i en total omgöring av världens ekonomiska system.

Målet är alltså global planekonomi. Det skulle ruinera civilisationen som vi känner den. ”Jordens största utmaning” är att stoppa denna utveckling.