Flera av de inblandade närvarade vid nedkomsten av sin kammarmusikaliska baby och fanns på plats innan uppförandet för ett samtal.
.
En stor hand av stål, vävd av nät hänger längst framme i koret. Det är här de bländande synerna och ljuduppenbarelserna med något av nordiskt underskön men kärv midvinterkänsla snart kommer att äga rum. Inledningsvis säger regissören Mira Bartov och scenografen och ljussättaren Fredrik Glahns att man bara ska öppna sig för upplevelsen av verket, som de säger är meditativ.
.
Verket har inte handling i yttre mening, utan visar upp olika tablåer, (syner, installationer) som berättar om inre själsliga skeenden. För mig som läst librettot i förväg och som även, trots det svaga ljuset, hade möjlighet att följa med i librettotexten blev ingången lite annorlunda än bara de omedelbara intrycken: den visuellt enkla men effektiva rekvisitan, musiken, den vackra ljussättningen och de fantastiska kostymerna vilka sammangjöts på ett mycket effektfullt sätt och som synbarligen gjorde starkt intryck på publiken.
.
I operan kommer tre kvinnor ur bibeln till tals vilka var för sig kan ses symbolisera en kvinnas olika åldrar och men även tolkas som individuella vardagliga kvinnoöden. Elisabet är i bibeln en kvinna ”slagen av hög ålder” som trots detta väntar på och längtar efter ett barn, hon kommer senare genom ett mirakel att föda Johannes Döparen. I verkets libretto är Elisabet mycket yngre än i bibeln: mellan 45 och 50 år.
I vagt hållna ordaglag i librettot förstår man att hon längtar efter och sörjer något som dittills aldrig blev av, och vars möjlighet minskat allt mer: barnet.
.
Efter hennes klagan kommer även dödsängeln med bud att hennes man har lämnat henne. Hon står i kontrast till den yngre kvinnan Mirjam som i ett av föreställningens mest laddade ögonblick säger: Jag vill inte ha barn. Föreställningens änglar, de unga sångerskorna, uppenbarelser i sina handmålade dräkter, som ett mellanting mellan magiska superhjältinnor, vrener och andeväsen, de som enligt Mira Bartov ska symbolisera våra inre röster, blir då plötsligt hotfulla och börjar kräla på henne.
.
Den äldre kvinnan, Anna, i bibeln Marias mamma, ser tillbaks på sitt liv. När hon är yngre saknar hennes liv mening, sedan upplever hon passion med en man och när hon blir gravid blir hon uppfylld av alltet och är inte längre ensam, till sist berättar hon att hon fick den största välsignelsen av alla: En flicka.
Här är musiken paradoxalt nog sorgsen och mörk och Anna hänger livlös i vrenernas armar, mer som att det har hänt något hemskt, än något underbart, vilket inte alls stämmer in med texten i librettot. Kanske är detta den ironi som Sven-David Sandström nämner i programbladet att han lagt in i vissa passager?
För mig är dissonansen mellan texten och det sceniska och musikaliska uttrycket i denna passage något ganska välkommet som problematiserar och ökar komplexiteten i det som jag ser som librettots annars genomgående lite ensidiga budskap: Blir du förälder blir du lycklig, särskilt om du är kvinna.
.
Det finns något lite otäckt runt graviditeten som jag tror många kvinnor och flickor i fantasin är bekanta med: Skräcken inför tanken på förlossningen, där den egna kroppen och även självet på ett ibland brutalt sätt måste ge vika för ett annat liv, att behöva möta en process som man inte kan kontrollera eller bestämma vare sig början eller slut på, bara invänta.
Att föda en flicka blir då fortsättningen på det otäcka, att föda fram ännu en varelse som måste genomgå den smärta som traditionellt ingått i kvinnolivet på så många plan. Hur Sven-David Sandström kan förstå det och lägga in det i verket vet jag inte, men man får nog säga att han här precis som han önskade i intervjun i programbladet har lyckats överträffa librettot och lägga till en grad av komplexitet i verkets idéinnehåll som behövdes.
.
Något som stod ut med extra minnesvärd skönhet i musiken och föreställningen var änglarnas damkörer. Regissören Mira Bartov har även lagt in många vackra detaljer i regin under mellanspelen som förhöjde föreställningens magi. Samtliga medverkande sångare gjorde fina prestationer, särskilt genom sin påtagliga sceniska närvaro, och de erkända Norrbotten NEO spelade som väntat så fantastiskt att man helt glömde bort dem, musiken blev en del av hägringen.