Här lyckas man med konststycket att koka ner en smärre tegelsten från 1976 – Gun-Britt Sundströms svenska klassiker – till en dialogdriven scenberättelse som känns underhållande 41 år senare.
.
Du kanske har mött de här två personerna. De som inte riktigt kan vara tillsammans, men inte heller isär. Och så håller de på. Det finns stunder när man bara vill ställa sig upp och ropa ”men ge er nu”. Å andra sidan är det en mestadels underhållande brottningsmatch, intellektuellt och känslomässigt, där öppna relationer och otrohet som ”kvittas” är ett par av beröringspunkterna.
.
Visst finns det skillnader när två unga personer, den spralliga Martina och den mer hispiga Gustav, träffas i 60-talets Stockholm, men samtidigt sprakar det mellan dem. Trots olikheterna dras de till varandra, men vardagslunken kommer in och det som verkar vara ett livspussel på två blir alltmer en känslomässig berg- och dalbana, visuellt ackompanjerad av bra ljussättning och den enkla scenografin, en oregelbunden ramp.
.
Karaktärerna är två, men spelas av tre. Martina görs av två skådespelare och därmed har man på ett väldigt smart sätt löst det här med att skildra både ett yttre jag och hela hennes tankevärld, för här är kvinnan huvudkaraktär, om än titeln säger annat.
Det är en fröjd att följa symbiosen av de mycket tajta Miriam Forsberg och Karin Bengtsson (alltjämt i likadana kläder), hur det tänkande jaget hela tiden förhåller sig till det som talar och agerar. Det blir härliga dialoger som skänker en alldeles egen aura till föreställningen.
Överlag är det väldigt bra fysisk energi och vältajmade replikväxlingar i den här skickliga ensemblen och här får man väl buga sig för regissören Lena Mossegård.
.
Det är en bra framåtrörelse genom handlingen och det är intressant att se Gustav (Jesper Feldt, som alltså fungerar jättebra tillsammans med tjejerna) flyga fram över scenen som en förälskad, men tafatt farbror Frej i en mer "hejig" första halvlek och hur karaktärerna blir mys-plyschigare och samtidigt mer emotionellt dekiga efter paus.
.
Här finns fina dåtidsdetaljer också. Demonstrationer med ”Nej till DDT” på plakaten, tal av (dåvarande) statsminister Olof Palme i radio, röda telefoner med fingerskiva och sprakande linje och så kläderna som går från utflykts-chic till politisk medvetet. Och med enkla medel som spårvagnsmuller förflyttas vi till 60-talets Stockholm med ”Godot på Dramaten” och cykelutflykter med ”massäck”.
.
Målet är inget, vägen är allt. Ungefär så är det med ”Maken”. Den är sin dialog – och de som bär upp den. Men som de gör det!