Öppningen är magnifik. ”Var växer det baroner” undrar en röststark folkmassa i en sekvens som är lika delar arbetarspel och öppningsnummer till Disneyfilm från 90-talet.
Själva greppet att låta ensemblen kompa sig själv är både lyckat och fräscht. Aktörerna har milt uttryckt en del att göra. Ena stunden står du på ”barrikaderna” och matar repliker för att i nästa dyka ner bakom klaviaturen och spela cembalo.
Handlingen har historisk botten och tilldrar sig i Sverige på 1700-talet där friherren Rutger Macklean (1742-1816), spelad av Anders Ekborg, gör lokal revolution i Skåne, avskaffar träldom och startar skolor. Förnuft och bildning ska råda. Med reformer, med bläck snarare än blod, vill han föra in Sverige i en ny tid, en republik, men vägen dit är lång och det blir konfliktfyllt så väl gentemot kronan som på ett privat plan.
Allt är inte gravallvarligt. Maskeradbalen där Gustav III mördas är till exempel skildrad med en stor dos humor.
Musikaliskt är det hela vägen från barockflirtar till rockmusikal. Några nummer är jättefina, som den återkommande ”En värld utan kungar” och inte minst en självskriven stor ballad framförd av Macklean där han rannsakar sig själv och det liv han levt. Tätt och mäktigt gör han den till föreställningens crescendo och musikaliska höjdpunkt.
Att Lina Englund, som har en av de framträdande rollerna som Kajsa, är en ypperlig popsångerska vet jag sedan länge, men hon bär upp även musikalsång med bravur. Inte minst är kärleksduetten med Samuel (Tobias Sondén) riktigt stark.
Men berättelsen tar inte tag ordentligt. Den känns för lite för tung för musikalformatet och det är som om stilvalet inte förmår att lyfta upp dramat. Konflikter saknas dock inte. Här finns ”oäkta” barn, stora moraliska frågor och gamla strukturer och hierarkier som bidrar till intrigerna.
I andra halvlek visar Anders Ekborgs karaktär mer svärta och djup, allteftersom tumskruvarna dras åt i handlingen. Lina Englund stannar klockorna i en talad monolog om var kärlek är. Då bränner det till och kliver upp en nivå med kött och blod, men då blir det också för en stund någonting annat.
Kvalitéerna är alltså självklara, men det är inte själva berättelsen som griper tag när människan ska välja väg framåt i en intressant tid, via bläck eller blod.