Det är överväldigande att stå i Gyllene Tiders publik. Det är 40-årsjubileum, på stranden står 13 491 människor och det är den störsa publiken inte bara någonsin i Norrbotten utan dessutom på hela Gyllene Tiders avskedsturné hittills. Settingen är med andra ord perfekt - kvällen är historisk redan innan bandet har slagit första ackordet, graderna är tjugofyra i luften och solen håller sakta på att gå ned efter årets kanske varmaste dag i Piteå. Gyllene Tider får så pass mycket gratis att jag inte tror att publiken bryr sig särskilt mycket om vad de egentligen sysslar med på scenen. Det räcker med att Gessle säger att de kommer få höra gamla låtar, det kommer bli Sommartider, Flickorna på TV 2 och hela baletten.
Det blir det ju. Det enda som tycks fattas den här kvällen är energin på scenen, för det hela känns en aning lojt. Det påverkar egentligen inte helheten men återigen – den kan Gyllene Tider inte riktigt ta beröm för.
Det de kan göra, det är att spela orgel och drömma tillbaka till 80-talet, och det gör de också. "Ett hjärta som brinner" avlöser "Puls" som avlöser "Flickorna på TV 2" och runt omkring mig vrålar människor i de mest blandade åldrar jag någonsin beskådat på ett och samma ställe.
Tempot plockas ned något för bubblaren "Vandrar i ett sommarregn" som blåsts nytt liv i på denna turné. I övrigt är det är en hitkavalkad som hade kunnat kallats enkelt publikfrieri, om inte ursäkten funnits att det faktiskt är en avskedsturné (vilken i ordningen oklart) och a trip down golden times lane så att säga.
Det är egentligen oftast när de avviker från den som allt går lite tokigt. När Micke Syd tar ton i "Låt denna trumslagarpojke sjunga!" iklädd glittrig kavaj känns det mer inkvoterat än "en kul grej" och publiken tappar snabbt fokus. Det räddas upp av "Kungen av sand" men det var en onödig parentes som egentligen inte hade mycket där att göra.
Jag har vuxit upp med Gyllene Tiders musik även om mycket redan hade släppts när jag var född. Därför dras jag lätt med i "En sten vid en sjö i en skog" och "Tuffa tider", från albumet "Finn fem fel" vars släpp jag faktiskt existerade för att uppskatta.
Ändå är det, som sagt, något som fattas. Det är en legendarisk tre plus-spelning i en fem plus-kostym och mer begär jag inte. Den som, liksom jag, hade hoppats på den otroligt mystiska och helt oförståeliga låten "Jag drömde jag mötte fluortanten" från senaste plattan fick däremot gå hem besviken.