Jag hörde två norrbottniska författare prata om barndomens små samhällen. I bilderna i huvudet såg jag livet då, med farmor och farfar som grannar, pappa som drack skållhett kaffe på fat och att man skulle ha bullar och kakor i frysen när någon kom och hälsade på - hur skvallret förmedlades och (kanske) fördjupades men också allt annat som gick i arv. Det var berättelser om det fina i att bo i ett mindre samhälle och precis rakt motsatt hur en av radions reklamkanaler samma morgon beskrev en fel-hörning i en känd artists låt – där han i en textrad tyckte sig höra att hon hänvisade till ”byhålan Övertorneå”. Ibland är det som att de som flyttat från glesbygd och byar själva tycker att det är ok att skratta högt och menande åt de som envist bor kvar, som att vi inte fattat att vi är "loosers"...
Lite för ofta får sånt stå oemotsagt, och egentligen är det just det som upprör – vad vi tillåter oss att säga, vilka föreställningar som är ok och vad det har för betydelse. När Åsa Jonsson från Arjeplog i sina sociala medier protesterar mot ”norrländska” som dialekt därför att det (helt riktigt) faktiskt inte finns någon sådan så möts hon inte av ett ”aha-jag fattar!” i riksmedia, utan mer av ett försvar i form av ”jamen… hålla reda på alla dialekter – det blir för krångligt”. Det handlar nu kanske inte egentligen om dialekten eller det lokala samhället, utan om att inte slå ihop ett halvt land och sen tycka sig ha rätt att ha åsikter om hur folket där är. Man tycks nämligen, utan att skämmas, kunna upprepa det ”alla andra” säger, utan att tänka själv, därför att så ser tolkningsföreträdet ut.
Den här "samtalskulturen" som säger att det är ok att säga korkade saker för att alla gör det, den kan ändras när tillräckligt många börjar säga stopp. Som det blev när #me-too-rörelsen kom och det inte längre blev nödvändigt att hålla käft om övergrepp på kvinnor. Eller som Fahrah Abadi som reagerade med ryggraden när en av hennes panelister i radion i söndags började prata om att man kunde träna på närhet genom att köpa sex av kvinnor i ett annat land - när hon inte längre tillät honom att låtsas inte kunna hålla en annan tanke i huvudet samtidigt - om sex-köpens baksida, om trafficking, droger och misshandel. Det har betydelse när tillräckligt många, vid tillräckligt många tillfällen, stannar upp och vänder sig om och säger ”vad sa du”? Att det blir obehagligt och skamfyllt att försöka krångla sig ur det man sa – förutsatt att man då begriper vad felet var förstås.
Små byars människor får alltid försvara sig. Utgångspunkten är given - det man vill är ju att bo i en stad. Varför inte i sin by? Svaret på den frågan brukar ofta vara att det skulle bli för långtråkigt, och en rädsla för att inte ha tillgång till kultur. I många kommuner har kultur i alla dess former fått stå tillbaka som om vi inte fattat hur viktigt det är för att alla sorters människor ska kunna växa, och det går att göra nånting åt om vi vill. Jag tror också att många bär på en bild av stadens fördelar och att det är svårt att göra upp med den. Att flytta till det mindre sammanhanget är att bryta mot alla normer precis på samma sätt som att ifrågasätta korkade uttalanden och det behöver vi kanske också göra nånting åt. Vi måste bara vara överens om att det faktiskt är både okej och bra att vi vill lite olika och att det ena inte lever på att det andra dör. Det borde inte vara särskilt svårt kan man tycka.