Många andades ut när SD "bara" fick drygt 17 procent i riksdagsvalet, men nog är det illavarslande att så pass många faktiskt röstar på detta parti. Än märkligare blir det att kanske var fjärde LO-medlem gör det.

Jag kan förstå att det finns en uppgivenhet och ett missnöje över växande klyftor i ett samhällsbygge som har kantrat. Nej, inte bara stad och land, snarare att nedskärningarna i socialförsäkringssystemet i många fall är förödande för den som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. För att inte tala om ett pensionssystem som skapar fler och fler förlorare.

Missnöjet och ilskan är både rimlig och förståelig, men den som har fått för sig att ett högerparti ska lösa de växande klassklyftorna borde ha tagit reda på vad SD faktiskt står för och då menar jag inte synen på invandrare och flyktingar.

Vi som fick jobbskatteavdrag under Alliansens åtta år som regering har förvisso fått mer i börsen, men minskade skatteintäkter på långt över 100 miljarder har så klart ett pris. Klassklyftorna har växt lavinartat. Miljarderna hopar sig i fåtalets fickor och Socialdemokraterna har inte förmått vara motkraften fullt ut.

Det som krävs är omfördelning av våra gemensamma resurser. Om inte kommer välfärden att bli än mer ihålig.

Här skriker, förstås, högerpartierna att det är socialism och ett hot mot individens frihet. En del skriker till och med "socialism" och "kommunistförtryck" när det föreslås begränsningar av riskkapitalisterna lättförtjänta vinster i vår gemensamma välfärd. Helt uppåt väggarna med tanke på att Sverige är extremt när det gäller rätten att roffa i skolan och annan välfärd.

Extremt! Tänker på det när Liberalernas partiledare Jan Björklund under valnatten i samma andetag kallar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna för extrempartier.

Att ogilla Vänsterpartiet är helt i sin ordning, men jag har svårt att se varför en rättvisare fördelning av våra gemensamma resurser kan vara extrempolitik.

Vem eller vilka som ska regera det här landet de närmaste fyra åren är än så länge oklart, men ingen verkar i vart fall vilja ligga med SD. Något som också verkar ha gått upp för SD-topparna och "chefsideologen" Mattias Karlsson är rasande. På Facebook skriver han att "Våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad" och hans slutsats är att nu handlar det om "Seger eller död".

Jag känner en stank av 2011 och Breivik här.