Tidigt i våras såg Ida Lundström reklam för Vårruset i Luleå, som är ett arrangemang för tjejer där deltagarna går, joggar eller springer fem kilometer.
– Jag tänkte att det kunde vara en kul grej att göra tillsammans med några kompisar och en morot för att komma igång och röra på sig, säger Ida.
Hon skickade frågan vidare till tio kompisar och undrade om de var sugna på att hänga med. Men responsen var dålig.
– Då föreslog jag istället att vi skulle göra en egen variant av Vårruset här i Långnäs. Samtidigt som jag skickade iväg frågan fick jag ett meddelande från min bästa kompis Sanna, som föreslog exakt samma sak. Det är ofta så, att vi tänker samma sak samtidigt. Vi har känt varandra sedan vi föddes, vi hörs varje dag och är som systrar.
På förslaget om ett eget springlopp nappade samtliga och på kvällen promenerade Ida över till sin svägerska för att dra upp riktlinjerna. Bland annat bestämde de att de skulle skänka pengar till Barncancerfonden, precis som det officiella Vårruset gör.
Ingen av dem anade att deras beslut skulle bli tätt sammanlänkat med vad som sedan hände.
– Samma kväll pratade vi om att Sannas son Vincent, som också är min gudson, hade så mycket blåmärken. Vi kände oss oroliga och Sanna berättade att de skulle söka vård dagen efter, säger Ida.
Det visade sig att Vincent, som är 3,5 år, hade leukemi. Familjen transporterades direkt från hälsocentralen till Sunderby sjukhus och vidare till Umeå, där hela familjen nu befinner sig. Till hösten är en benmärgstransplantation planerad.
– Mitt i allt hemskt kändes det som att vårt lopp fick en större betydelse och blev ännu mer viktigt. När man står på sidan om är man så maktlös, det finns så lite man kan göra och därför kändes det bra att i alla fall kunna göra något praktiskt och konkret, säger Ida.
För att sprida arrangemanget gjorde Ida en affisch som hon delade till sina Facebook-vänner.
– Någon hörde av sig och bad att jag skulle göra inlägget offentligt så att de kunde dela vidare.
Nu på måndag, samma dag som Vårruset i Luleå ordnas, går arrangemanget ”Spring för livet i Långnäs” av stapeln.
Själva banan är 4,5 kilometer och man kan gå, jogga eller cykla runt.
– Man tar det helt enkelt i sin egen takt, jag ska sätta upp lite pilar men annars är det inte så uppstyrt. Vi träffas på min gård på måndag kväll och målet är också här hos mig. Efteråt dricker vi kaffe och några butiker har sponsrat med dricka och frukt.
– Alla är välkomna och det är bara att dyka upp, men jag hoppas att de i närheten kan lämna bilen hemma och att de som har möjlighet samåker hit.
Bland andra har ISK:s damlag, Lillpites herrlag och personalgruppen från Böle skola aviserat att de ska delta.
– Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur mycket välvilja och kärlek det finns. För mig blev det ingen träning, som det var tänkt från början – men det blev något som känns så otroligt mycket viktigare.
Själv har Ida precis kommit hem från Umeå, där hon hälsat på Vincent och hans föräldrar på sjukhuset.
– Första gången jag åkte dit kändes det jättejobbigt, men när jag väl var där insåg jag att bilderna jag hade skapat i huvudet var värre och när det var dags att åka hem så ville jag stanna kvar. Även om jag och Sanna hörs varje dag och hon skickar bilder och små filmer är det skönt att träffa dem.
En förhoppning som de alla hade var att Vincent och hans föräldrar skulle kunna vara med under måndagskvällen.
– Men de måste vara kvar i Umeå. Jag hoppas i alla fall att det blir en mysig stämning och att alla vill bidra till insamlingen. Jag tänker att kvällen blir något fint, mitt i det tråkiga.
Och om du får önska en sak?
– Att Vincent är frisk till jul och får tid att återhämta sig helt.