Efter en utredning stod det klart att Ida hade den mest aggressiva formen av bröstcancer som finns, dessutom med metastaser i skelettet.
– Min läkare tittade mig i ögonen och sa ”Nu Ida, finns det inget mer vi kan göra för dig”.
Varje prick på röntgenbilderna hon bad att få se motsvarade en tumör och efter ett tag gick inte prickarna att räkna.
Under en overklig novembervecka 2014 kokades allt samman. Ida fick veta att hon kommit in på läkarutbildningen, hon betalade anmälningsavgiften till Ironman-tävlingen hon länge kämpat för att klara av och så fick hon sin dödsdom.
– Jag sökte på nätet och enligt statistiken hade jag två år kvar att leva. Den julen hade jag svåra smärtor och mycket dödsångest, men så småningom bestämde jag mig för att göra en bucket list med tre viktiga punkter. Jag ville gifta mig med min Tomás, jag ville studera till läkare och jag ville genomföra Ironman-tävlingen i Tomás hemland Spanien. Det kändes viktigt för mig att visa att jag inte gav upp, även om saker verkade omöjliga, säger Ida.
Hemma i Vännäs har vardagen precis tagit vid efter sommaren. Dottern Carmen har börjat femman och sonen Enrique går numera högstadiet. Själv har Ida pausat sina studier på läkarutbildningen.
– Trots min dyslexi klarade jag studierna jättebra, men det tog mycket tid och energi och jag ville lägga allt mitt fokus på barnen. Numera brukar jag säga att jag lever som en Hollywoodfru. Vi har haft en mysig och avslappnad sommar här hemma. Det som är viktigast för mig nu är att skapa en vacker vardag för mina barn och ge dem många varma minnen av mig. Jag tar ingen dag för given utan är tacksam för varje dag jag får finnas för min familj. Visst gråter vi, men vi skrattar desto mer. Vi gör roliga saker, använder våra vackraste kläder och äter på finporslinet. Det finns ingen anledning att vänta.
Men det har såklart inte alltid varit så. Den första tiden efter beskedet säger Ida att hon sörjde sin dödsdom, vetskapen att hon inte kommer att få se sina barn växa upp.
– Visst är min sjukdom ständigt närvarande, men jag har accepterat att jag ska dö, det är okej för både mig och barnen. Tack vare min diagnos har jag fått möjlighet att påverka hur barnen ska minnas mig och jag har kunnat planera hur jag vill att min sista tid ska vara. Jag och min familj har haft jättejobbiga – men viktiga – samtal. Barnen har kunnat sörja medan jag finns här för att trösta dem.
Ida har också funderat mycket kring vad hon tror händer efter döden och hittat sin övertygelse. Hon har även planerat sin begravning.
– Jag vill inte ligga på en kyrkogård, jag vill finnas i en urna hemma, nära barnen. Min plan är att bli en häftig skyddsängel, så att jag kan ge barnen puffar av energi när de har det svårt. Jag kommer aldrig att lämna dem och när de dör ska jag ta emot dem. När jag hade kommit fram till allt det kunde jag istället fokusera på hur jag ville leva.
Den som såg tv-serien ”Idag om ett år” med Pernilla Månsson Colt som programledare vet att Ida är född och uppvuxen i Arvidsjaur.
– Genom programmet fick jag möjlighet att visa barnen var jag vuxit upp. Vi reste också till England, där jag bodde när jag och deras pappa träffades.
När barnen var små bodde familjen några år i Spanien och det var också där Ida och Tomás planerade Ironman-tävling skulle ske.
– För några år sedan gick vi igenom en svår tid och levde som separerade ett tag. Jag bestämde mig för att vara helt ärlig och berättade för Tomás om min mångåriga ätstörning. Det kändes viktigt att han skulle veta, om något skulle hända eller om barnen skulle märka det. Han reagerade väldigt fint och ville verkligen hjälpa mig. Han tog hjälp av sin utbildning i ämnet och vi hittade ett gemensamt mål – som var just Ironman-tävlingen.
I och med det blev maten viktig för att Ida skulle orka alla krävande träningspass i vattnet, på cykel och i löparspåret.
– Jag kände hur min kropp mådde bra av både maten och motionen och jag fick lära mig att vila för att orka träna. Samtidigt växte jag och Tomás ihop igen.
Efter beskedet om att Idas cancer var obotlig blev tävlingen ännu viktigare. Tre veckor innan starten avslutade hon en cellgiftsbehandling.
– Jag hade simmat fyra kilometer, cyklat arton mil och sprungit halva maratonsträckan när min kropp klappade ihop. Jag var dålig i magen och sprang från toalett till toalett. Till slut stapplade jag fram. Jag passerade en kille i tjugoårsåldern som satt på marken. När jag frågade hur det var med honom sa han att han skulle bryta. Jag drog upp honom och sa att han skulle följa med mig. Berättade att min mage hade skurit ihop, att min kropp var helt slut och att jag inte kände mina fötter och måste titta på dem för att se vart jag satte dem. Jag berättade att jag hade cancer i hela kroppen och snart skulle dö.
Idas medtävlande tog sig i mål och efteråt letade han upp henne på Facebook för att tacka. ”Du tog mig i mål”, skrev han.
– För mig var det viktigt att visa mina barn att jag aldrig ger upp, jag hade bestämt mig för att gå i mål. Jag förväntade mig svåra stunder och det var tufft, men där det gick dansade jag fram ett steg i taget. Att få gå i mål tillsammans med Tomás var helt fantastiskt. Jag klarade något som nästan var omöjligt och det har gett mig så mycket styrka i andra delar av livet.
Kanske är det också den mentala styrkan som fått henne att utforska alternativa behandlingsformer.
– Under mina studier på läkarprogrammet lärde jag mig om hur celler – och därmed min cancer – fungerar. Jag förstod medicinerna på ett annat sätt och utifrån den kunskapen kunde jag leta efter andra verktyg. Jag sökte efter saker jag själv kunde påverka och förstod att det jag äter, det äter min cancer. Jag ville inte ge den vad den behöver för att växa, så jag började äta en ketogen kost, helt utan kolhydrater. Det har gjort enorm skillnad för mig och under en lång period klarade jag mig utan cellgifter. Sömn, motion och meditation är också viktiga delar av min vardag.
Ida har också haft kontakt med ett flertal kliniker utomlands, där hon beställer olika typer av alternativa mediciner.
– Men det är oerhört dyrt. Mina föräldrar har skjutit till pengar varje månad och mina klasskamrater på läkarprogrammet startade en insamling för att jag skulle ha råd med medicinerna. Det är otroligt så mycket hjälpsamhet jag har mött.
Medicinerna kommer med posten månadsvis och Ida tar dem med inställningen att cancern ska stå stilla eller växa långsamt istället för explosionsartat.
– Min cancer är en del av mig och jag försöker förmedla till den att om den tar det lugnt så får den också leva lite längre. Jag vill hjälpa mina friska celler och ser på min kropp som en helhet.
Ida står också på en låg dos cellgift i palliativt syfte, samt smärtstillande preparat.
– När det gäller den alternativa vården får jag vara min egen läkare och det är svårt med biverkningar och hur olika mediciner interagerar med varandra. Men en sak är säker – jag har ett enormt fint stöd och jag ger aldrig upp. Jag har alltid en handlingsplan.
På sitt Instagramkonto och via Youtube ägnar Ida en del av vardagen till sin stora passion, som är make up.
– När vardagen rullar igång för alla i familjen är det oerhört viktigt att hitta mening i vardagen, att fokusera på något som känns kul. Jag har alltid älskat att skapa på olika sätt, men under mina läkarstudier fick det stå tillbaka. Nu får min kreativitet uttryck genom att jag sminkar mig själv och andra. Jag hittar tillbaka till mig själv med krämer och färger och ser det som en utmaning att skapa illusionen av mitt ”gamla” ansikte när kinderna blir runda av kortisonet. Det blir kul och spännande istället för all ångest och sorg. När jag tappade allt hår fick jag testa häftiga peruker. Det är klart att jag hellre sluppit, men nu kan jag ha en ny frisyr nästan varje dag om jag vill.
En kvinna som Ida hjälpte skrev brev till olika företag för att berätta hennes historia och be om produkter, så att hon skulle kunna fortsätta med sitt stora intresse. Responsen har varit enorm.
– Jag har fått så mycket smink att använda och vi har också fått inbjudan till olika aktiviteter att göra med barnen. Det är helt fantastiskt.
Make up har också en del att göra med Idas målbild.
– Då är jag 90 år och sitter i en rullstol som min dotter puttar på. Jag har solhatt och rödmålade läppar och skrattar. Jag vill bli 90, jag vill skratta med knallröda läppar, så jag låter mig själv ha den målbilden. Jag mår bra av att tänka på den!
De tre punkterna på hennes bucket list är uppfyllda. Hon korsade mållinjen och blev en Ironman. Hon studerade på läkarprogrammet och hon sa ja till sin stora kärlek.
– När jag skulle gifta mig stod min biologiska pappa på min ena sida och min bonuspappa på den andra sidan. När vi skulle gå till vigseln höll de mig i varsin hand och hjälpte mig nedför trappan. I det ögonblicket viskade min pappa till mig: ”Ida, en dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva”. Det var så starkt för mig och jag viskade det till Tomás framme vid altaret.
En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva.