Videon är inte längre tillgänglig
.
Maria Dysholm är 53 år. Hon är född och uppvuxen som ensambarn till Else-Maj och Levi Dysholm. Basen fanns på Seskarö, men under uppväxten flyttade familjen runt en hel del.
Marias mamma dog 2007 och när hennes pappa blev sämre sommaren 2013 flyttade han från lägenhet till Källbogården.
Det var i samband med den flytten som han upprepade gånger undrade vart hans kassaskåp tagit vägen.
– Flera gånger frågade han om kassaskåpet och vad som hänt med sakerna i det. Jag försäkrade honom om att jag tagit hand om papperna, att de fanns i en låda i vårt kontor hemma, säger Maria.
Inte hade hon en aning om att ett maskinskrivet brev med en väl dold hemlighet låg där.
Ett brev som det var meningen att hon skulle hitta.
– Innan pappa dog försökte han säga något flera gånger. ”Jag vill berätta något för dig, men jag vet inte om jag klarar av det”, sa han och tog sig för pannan. Men jag svarade att ”Pappa, det spelar ingen roll. Vi lämnar det.”, säger Maria.
Själv funderade hon inte speciellt mycket över pappa Levis ord. Hon nuddade vid tanken på att han kanske hade något fler barn, men lämnade det sedan därhän.
.
Hålla hemligt
En vecka efter pappans död gick Maria igenom lådan med sakerna ur kassaskåpet.
– Jag tog upp en plånbok. I ena facket låg en del sedlar från olika länder, det var inget konstigt för pappa reste mycket. Men så stack det fram ett annat papper, jag drog ut det och vecklade upp det.
Maria visar brevet som hon hittade då, i slutet av augusti för snart två år sedan.
– Jag läste överskriften: ”Slutgiltigt besked” och förstod att det handlade om en adoption, men det stod inte mitt fullständiga namn på papperet så jag blev lite förvirrad.
Men efter att ha läst brevet flera gånger om insåg Maria att det ändå var henne det rörde sig om.
För drygt femtio år sedan blev hon bortadopterad, och under alla år har hon inte haft den minsta lilla aning om det.
Efter insikten vek hon noga ihop brevet, stoppade in det i börsen och la tillbaka den.
Hon sa ingenting om sin upptäckt, varken till sin man eller till någon av de tre döttrarna.
– Men när jag var ensam hemma tog jag fram brevet och läste det. Där stod också namnet på min biologiska mamma.
I ett år och fyra månader höll hon upptäckten hemlig.
Men så en decemberdag 2014 sökte hennes man Jan i lådan efter gem. Han gjorde samma upptäckt som Maria och ringde parets mellandotter för att konferera.
– Jag var ensam hemma när jag hittade det och visste inte vad jag skulle göra. Först tänkte jag att det rörde sig om något eventuellt syskon till Maria, men sedan förstod jag att det var henne det handlade om eftersom det var hennes födelsedatum, säger Jan Lundberg.
.
”Då är jag din syster”
När Maria kom hem den dagen möttes hon av Jan i hallen.
– Han kom emot mig, kritvit om läpparna och med brevet utsträckt. Jag förstod direkt vad han hittat och sa att ”Det är lugnt, jag vet redan”. Då var liksom bomben släppt, jag ringde direkt till de andra barnen och berättade.
Med hjälp av dokumentet började Maria lägga pussel, för att få veta mer om sitt förflutna.
– Jag visste ju vad min biologiska mamma hette och genom lite detektivarbete fick jag veta att det fanns två andra barn registrerade med henne som mamma. En äldre pojke och en yngre flicka.
Tillslut visade det sig att Maria har fem halvsyskon. Två på mammans sida och tre på pappans.
Hennes biologiska pappa dog 1999 – men hennes biologiska mamma var fortfarande i livet.
– Jag vågade inte ringa till henne direkt, hon var ju närmare 85 och jag tänkte att hon kanske var snurrig eller skulle få en hjärtattack av mitt samtal.
Via Hitta letade hon upp numret till sin lillasyster.
Och så ringde hon det första samtalet.
– Jag presenterade mig med namn och berättade att jag ringde från Piteå, sedan sa jag ”Jag tror att vi har en gemensam släkting. Visst heter din mamma Karin och jobbade som servitris på Stadshotellet i Örnsköldsvik i början av 60-talet?”.
När Maria fick ett jakande svar så sa hon: ”Då är jag din storasyster.”
– Min syster blev helt chockad. Varken hon eller någon annan hade någon som helst aning om att jag fanns.
Marias biologiska mamma lämnade bort henne direkt efter förlossningen, hon såg sitt nyfödda barn en kort stund och har sedan dess inte haft en aning om vart dottern hamnade.
– Det visade sig att båda mina biologiska föräldrar har bevarat hemligheten om mig för sig själva, säger Maria.
.
Svar på vad som hände
Marias biologiska mamma heter alltså Karin, bor i Göteborg och är 85 år.
Maria ringde även henne.
– Det var lite speciellt, att ringa till en mamma jag inte visste att jag hade. När jag berättat vem jag är sa hon: ”Men vad säger du! Vet du, Maria – det var en väldigt sorglig historia.”
Med varsin lur i handen pratade de i två timmar.
Det första samtalet har följts av flera, och i januari i år träffades de för första gången sedan Maria föddes.
– Jag åkte hem till henne i Göteborg. Hon kom emot mig, la sina händer kring mina kinder och sa ”Å, min dotter!” Sedan höll hon om mig länge. För mig var det en konstig känsla att bli kallad för dotter, för min mamma är ju död.
Marias döttrar och hennes man Jan var också med i Göteborg.
– Maria har ju aldrig bott med sin biologiska mamma, ändå såg jag direkt så mycket likheter i hur de rör sig. De hade samma energiska sätt att röra sig mellan spisen och bordet, säger han.
– Min biologiska mamma har aldrig vetat något om mig, och hon har ofta undrat hur jag haft det. Nu när hon vet att jag haft det bra, säger hon att hon äntligen fått sluta cirkeln. Hon har fått veta, säger Maria.
.
”Tack för den fina flickan”
Marias biologiska mamma Karin jobbade alltså som servitris på Stadshotellet i Örnsköldsvik i början av sextiotalet. Där träffade hon en stilig italienare som turnerade med sång och musik.
Karin blev gravid, utan möjlighet att ta hand om barnet.
Juldagen 1961 födde hon en dotter, som genast transporterades till ett spädbarnshem i Sundsvall.
På hemmet kallade sköterskorna flickebarnet för Lena.
.
Chokladask och tack
Under julfirandet hemma på Seskarö fick så Else-Maj och Levi Dysholm ett telefonsamtal om att det fötts ett barn. De tog sin beigefärgade Volvo till Sundsvall och fick för första gången träffa flickan som skulle bli deras.
– Sedan fick de komma tillbaka och hämta mig när jag var drygt två månader. Jag vet att de träffade min biologiska pappa på spädbarnshemmet och jag skulle så gärna vilja veta vad de sa till varandra.
I efterhand har Maria också fått veta att hennes mamma inte kunde få biologiska barn, och att hennes biologiska mamma Karin en dag hittade ett vykort och en chokladask i brevlådan.
– Det var min mamma och pappa som skickat det, på kortet stod ”Tack för den fina flickan vi fått”, men där fanns ingen avsändare.
.
Varför tror du att dina föräldrar aldrig berättade?
– Jag har tänkt på hur det var för mig, det gick ju över ett år från det jag upptäckte att jag var adopterad tills min man fick reda på det. Jag tror att det var likadant för min pappa, han tänkte berätta men det passade liksom aldrig. När min familj samlades med alla barn så var det alltid jul eller någons födelsedag och därmed något annat i fokus. Och så gick tiden. När jag var yngre tror jag att mamma och pappa var rädda för att jag skulle söka efter mina rötter om de berättade. De var nog helt enkelt oroliga för att mista mig, säger Maria.
Något som förundrar henne är att så många på Seskarö kände till att hon var adopterad, men att ingen yttrat ett ord om det på över femtio år.
– Det känns som om hela Seskarö visste. Mina mostrar och fastrar, mina kusiner och min bästa kompis sedan länge. Men alla har hållit det hemligt, de var så lojala mot mamma och pappa och tyckte att det var deras sak att berätta. Tillslut tror jag också att många trodde att de berättat, men att det var något som man inte behövde rota i.
Nu i efterhand upplever Maria en stor lättnad hos sina släktingar, och ett stort behov av att äntligen kunna prata om det.
Via bland annat sin moster Lena har hon fått veta mer om sin första tid i livet.
– Pappa hade sagt till min moster Lena att brevet som jag hittade låg i kassaskåpet, så det hade fallit på hennes lott att berätta om jag inte hittat det.
.
Handskrivet från pappan
Det visade sig att det fanns fler papper om Marias första tid i livet. Via ett arkiv i Örnsköldsvik hittade hon drygt hundra sidor dokument som rör henne.
– Jag har bland annat fått bilder på sköterskorna som jobbade på spädbarnshemmet och dokument med utredningen av min mamma och pappa. Där står det att de är ”trevliga”, att de ”ger ett gott intryck” och att deras bostad är ”rymlig”. Jag har också ett handskrivet brev från min biologiska pappa där han skriver att han hoppas att ”barnet kommit i rätta händer”. Jag brukar ta fram och läsa de här papperna om kvällarna ibland. Det känns overkligt att allt handlar om mig. Att jag var en liten bebis som låg ensam på ett spädbarnshem.
.
Känns det som om du fått nya nycklar till din person?
– Absolut! Bland det första min biologiska mamma frågade var om någon i familjen är duktig på att sjunga och jag svarade att mina flickor är det. Nu förstår jag att det kommer från min biologiska pappa som var både sångare och musiker. När vi ses i familjen har vi alltid högt i tak, det är högljutt och glatt och nu tänker jag att det kommer från min italienska sida. Jag är ju halvitalienare! Tydligen har jag en faster på Sicilien, henne vill jag hälsa på och samtidigt få se vart min biologiska pappa vuxit upp.
Maria säger att hon inte varit lik någon i släkten, men att hon aldrig heller haft en misstanke om att hon inte skulle vara sin mamma och pappas biologiska barn.
– Men visst ser man vissa saker i ett annat ljus nu. Som när jag berättade för pappa att jag ville släktforska och han avfärdade det med att ”det var redan gjort”. Eller att jag borde kolla upp mitt hjärta eftersom mamma hade hjärtproblem, men att det liksom aldrig blev av. Nu förstår jag varför, jag kan inte ha ärvt hennes sjukdom.
.
Finns det mer som präglat dig?
– Som barn önskade jag mig verkligen ett syskon. Ett tag pratade mamma och pappa om att adoptera ett barn från Korea, men det flöt ut i sanden och jag hade mycket kompisar så jag fick mitt behov tillfredsställt på det sättet. När jag själv fick barn ville jag verkligen ha flera – och jag fick ju tre flickor. Jag har själv upplevt det ensamt när mina föräldrar blev äldre och sjuka, man har ingen självklar person att bolla med.
.
Vad skulle du vilja fråga dina föräldrar om du fick möjlighet?
– Om hur det var när det hämtade mig. På papperet jag hittade i pappas plånbok står det skrivet med handstil ”The chosen baby”. Vad menade han med det? Det finns många frågetecken kvar, även om jag fått svar på mycket. Det är som att lägga ett pussel.
.
Hur tänker du kring din upptäckt?
– Pappa kunde ha kastat det där brevet i brasan, då hade jag aldrig fått veta något. Men jag tror att han ville att det skulle bli precis såhär och för mig förändrar det inte min historia.
Maria säger att det har varit lätt att acceptera upptäckten, eftersom hon har haft en fin uppväxt.
– Om jag haft det dåligt kanske man lättare känt bitterhet, men jag var verkligen mammas och pappas prinsessa.
.
Kommer du att fortsätta hålla kontakt med dina nya släktingar?
– Jag tycker att jag fick en bonus mitt i livet! Jag har fått syskon och ser på dem som nya vänner. Mamma Else-Maj är min mamma, min biologiska mamma kallar jag kort och gott för Karin. Vi pratar med varandra i telefon då och då. Senast hade hon sett programmet ”Spårlöst” och sa att det hade kunnat handla om oss. Jag tänker att jag gör vad jag vill med den här informationen, jag har inga krav att jag måste ringa eller att jag ska fira födelsedagar och jular ihop med dem. Jag har tänkt mig in i mammas och pappas situation och accepterat att jag aldrig kan fråga dem om hur de tänkte, jag klandrar ingen.